Djupa tankar

 Idag måste jag medge att jag kommit närmre min innersta längtan...den som jag inte riktigt känt på länge men som jag så djupt väntat på. Denna vanliga vardag bara dök upp och gjorde sig till känna. Jag tror jag vet varför och det vill jag försöka förklara för er. Som ni alla förstått har jag nonchalerat mig själv under en ganska lång tid, näst intill varit riktigt elak mot mig...medvetet. Verkar knäppt att skriva medvetet men visst vet jag egentligen vad jag gjort, men ändå sopat det under mattan. Mitt i livet försöker man fortsätta vara precis den man alltid varit och är...men hemligheten finns där inom en. Jag förnekar något och trampar med vilje i motvind när jag faktiskt egentligen bara kan vända om, och svepas fram i medvind.

Det är nu jag kommer till kärnan av min innersta längtan...att kunna se mitt eget värde. Vara rädd om mig! Låta min själ bli hörd...Jag trivs med att vara sund och har alltid gjort det. Varför har jag då svepts ner i det där hålet och nästan valt att få vara där under en tid. Missförstå mig inte nu, jag har aldrig varit djupt deprimerad, självmordsbenägen eller döende...Nej, jag har bara glömt min kropp under en tid. Glömt vad den älskar att göra, glömt att ge den omvårdnad och kärlek. Jag skulle vilja skrika högt nu! Ett riktigt "Ronja"vrål av lycka. Min själ har fått prata och det finns ingen återvändo ner i det destruktiva...Aldrig mer!

Alla människor har ett val, det är verkligen ingen annan som kan säga till när det är tid att lämna något dåligt för något bättre. Det verktyg som jag så passivt väntat på, är bara att börja, utan styrkan och utan några super medel. Att bara ta steget till ett sundare liv öppnar så många fler dörrar. Det ena ger det andra som man brukar säga. Tack för min innersta längtan, den ger mig hopp! Kärlek till er alla...