Stressens faktum

Hela måndagen hade jag laddat för kvällens fantastiska höjdpunkt IndoorWalking! Det är knepigt att människan så snabbt kan vänja sig vid nya rutiner...Jag gick och smygtittade på klockan och nästan räknade ner tiden. När det äntligen började hetta till och det var dags att bege sig, gick inget som jag planerat. Lillan som normalt sett är väldigt snäll, var inte alls med på noterna.

Diskret försökte jag undanhålla mitt bristande tålamod när pluttan inte alls kände för att ta på sig några bökiga ytterkläder. Väl ute i bilen slog det mig att ett par träningsskor och en vattenflaska kunde ha sin fördelar när man ska träna. flygandes ut ur bildörren med några viskande ord i farten - om att mamma kommer snart, landade jag snabbt tillbaks i framsätet. Lillan var alldeles ifrån sig och skrek förtvivlat. Jag provade att sjunga favoriten..."tänk om jag hade en liten liten apa, ompa"...utan framgång. Klockan visade sig på marginalen, men det här skulle fixa sig! När jag kom ut från vår gata såg korsningen alldeles grumlig ut i mörkret och mina glasögon lyste givetvis med sin frånvaro. Det här var inte sant! Parkerade igen i carporten och precis när jag skulle dra upp ytterdörren var den låst. Väl inne irrade jag mest runt, utan att egentligen se efter mina glasögon... Tomhänt var jag tillbaks i bilen för att vända upp och ner på min väska i framsätet...

Lillan var fortfarande helt förtvivlad och jag ville egentligen bara ta upp henne och krama om henne hårt, men stressens faktum dominerade. Det var en omöjlighet att köra utan dem för det kunde lika gärna blivit åkern som på vägen. Plötsligt infann sig ett lugn i bilen och den tidigare höga pulsen som varit i upplösningstillstånd, bara slog om i ett ögonblick. Vi satt kvar i bilen en stund och visuellt såg jag hur alla börjar ställa in sina IW maskiner, hur tränaren satte igång musiken och...Mer än så ville jag inte tänka! Jag var förlorad idag...Imorgon skulle bli en annan dag! -Förlåt snäckan, förlåt! Mamma fick lite bråttom. Hennes tindrande ögon tittar på mig och hon svarar med ett glatt leende...Vi kramas!